Jag har, som många andra, fastnat framför teven när det visas Paradise hotel. Kollar avsnitt efter avsnitt och upptäckte till min förfäran att jag igår kväll grät när en av deltagarna åkte ut.....

Har jag verkligen sjunkit så lågt att jag dras med i denna ytliga härva, ja det är bara att erkänna att det faktiskt är så. Kanske är det så att mitt intresse för detta är så fanatiskt för att det är så långt från min egna verklighet man kan komma. Mina problem i livet kretsar inte kring lösnaglar, silikonbröst och smink. Mina problem är mer jordnära, till exempel kan ett vara att jag inte lyckas hitta en kastrull för under ett litet frånvaroanfall har jag liksom sorterat bort den. Kan verka banalt likt lösnaglar men om man ska koka julskinka så går det inte att göra i en äggkastrull!

Stora problem i min värld är inte att löshåret missfärgas i klorerat vatten utan att jag råkar torktumla min mans skjorta (som för övrigt numera passar en 12-årig spenslig pojke).

Igår kom jag på att de som är med i Paradise hotel har grävt ner sig i ytlighetens träsk.....om man nu kan gräva ner sig i ytlighet vill säga?!

Ska nu avsluta med ett citat tagit från en av deltagarna i Paradise hotel:" Det är viktigt att ha alla korten i sanden"

Jag tror att denne person samkör två ordspråk i ett, att köra huvudet i sanden och att ha alla korten på bordet.

Så har man varit på årets första julbord. Innan man käkar julbord krävs det vissa förberedelser och pekpinnar, dessa är indelade i 3 faser. Följande kallar jag för fas 1:

1. Se till att äta ytterst sparsamt under dagen fram till det stundande julbordet.

2. Ha tanttrosor på dig (de är mest elastiska och förhindrar svett mellan skinkorna under långa sittningar).

3. Se till att använda byxor/kjol/klänning som ger buken svängrum.

4. Kanske den viktigaste punkten är denna....se till att tarmen är ordentligt tömd innan julbordet påbörjas.

Väl framme vid restaurangen som serverade detta fantastiska julbord så kommer jag in i fas 2. Denna fas handlar främst av själva hanteringen av intagandet av julbordet i sig. Jag lider av diverse tvångstankar så alla typer v restaurangbesök är påfrestande för mig MEN bufféer är extra svåra. Massa människor pillar på allt, hostar, nyser, kliar sig på något otrevligt ställe för att sen ta sill. Eller, Gud förbjude, får en fint upplagd  skinkskiva att se ut som slarvsylta.

Denna dag fick jag faktiskt plats i kön tidigt och kunde ta mat bland de första, liksom innan alla hunnit gegga runt i maten.

Tvärtemot alla andra som så ofta tar det "kalla" först för att sedan gå på det "varma" på ett julbord så tar jag skitlite av allt på en gång. Detta är otroligt smart. Har lärt mig detta genom alla år av återkommande december julbord och vill nu dela med mig av detta fantastiska knep. Två saker kommer med av bara farten när du gör som jag. Nummer1 är att manvet att man smakat allt om något oförutsett händer. Till exempel om något tar slut. Nummer 2 är att man vet exakt vad man ska ta mer av andra vändan.

När jag satt där på julbordet så tittade jag mig runtom i matsalen och liksom log inom bords, där satt en hel hop med folk som lastat på 60 kg sill och annat bös på sin tallrik för att sedan inse att de bara tagit de "kalla" rätterna och det var minst lika mycket kvar (de funderade nog på hur fan de skulle orka).

Jag som är en välorganiserad människa insåg även när det var dax för fas 3. Denna fas3 är ganska enkel....ät lagom mycket och stanna långt innan du känner behov av att kräkas.

Att jag är noga med att följa mina egna faser, tips och råd innebar vid just detta julbord att var ganska ensam om att besöka julbordets grandiosa dessertbord.

Tyvärr medföljer vissa oönskade symtom då jag slarvat med intaget av mat under dagen och innan min första köttbulle hade jag hunnit med cirka 15 mini anfall. Men ska man göra något ordentligt så får man ibland ta lite skit.

På det stora hela var jag dock mycket nöjd med min julbordsprestation och pepparkakscheesecaken var asnice.

Ja vad ska man säga...livet är en fest!
Har sedan senaste inlägget givetvis hunnit med en hel del då det faktiskt är aslänge sen jag skrev.
Skaffat vovve då det liksom är ett måste efter barn och villa. Vovven heter Maja och äter allt...även när hon är mätt. Hitills har det försvunnit en plastbanan, ett plektrum, öronproppar i massor, två bollar, en telefon, en mobilladdare, sitsen på en fåtölj samt min dotters dagbokslås. Alla dessa saker kommer sedan tillbaka till oss men i mindre vacker stil efter några dagar. Magen på en hund måste vara jävligt tålig.
Samtidigt som jag skriver detta inlägg lyssnar jag på lite häftig musik och försöker inbilla mig att jag är en cool bloggerska med en miljon i lön som sitter på ett fränt kontor i Stockholms innerstad. Det faktum att jag sitter på en söndertuggad stol (japp hundjäveln) på min egna övervåning iklädd pyjamas försöker jag glömma.
På lördag börjar så min alldeles bästa tid på året, jultiden. Här hemma ska fan pyntas utav bara helvete. Har köpt två självlysande tomtejävlar som ska lysa fint i den mörka bokhyllan. Sa till min älskade man att de var jättebilliga...men de kostade egentligen 89 kronor styck.
Sist jag skrev var vi mitt uppe i en renovering av huset, jag har nu fortsatt denna renovering med att helt göra om övervåningen. Agnes, min dotter, ville ha ett rosa tv-rum uppe hos sig. Kanske hade jag valt helt andra färger för nu efter omålningen så ser det ut som en gris har exploderat i hennes tv-rum, men hon gillart.
Tjenis penis!

Jag har idag gjort flera saker i min trädgård. Försökte göra flera saker tillsammans med min man men han är en mycket effektiv "integörare". Detta innebär att när vi tillsammans skulle plocka svarta vinbär i trädgården så tyckte han det var av yttersta vikt att just då ta ett snack med grannen. Under tiden vi sen klippte gräs, jag med en sån dära klippare man går med och min man på åkgräsklippare, så hade han flera kissepauser. Man kan tycka att jag verkar elak när jag skriver så men för att balansera upp det hela så kan jag då skriva att min man vinner VM i bästa äkta mannen ändå. Han kanske inte kan diska, bädda, tvätta, städa eller renovera hem MEN han älskar mig, bara mig och det är fan inte lätt ibland. Härom dagen hade jag en särdeles dålig dag på alla fronter, detta kände han på sig och kom hem med goda ostar och en blombukett.

Har konstaterat att våra rödbetor är mogna och så även alla våra fina bönor. Synd att jag i ett vredesutbrott drog upp all sallad, annars hade den vart fin nu. Imorgon ska jag njuta av trädgården med Myrr i ena handen och Radar i andra, det finns så  satans många otyg i en trädgård. Jäkligt svårt att slappna av när små livhotande grejer kryper inpå en. Verkar dessutom som om de dras till mig, kanske känner de att jag är lite spänd.....

Efter en underbar start på sommaren med alla härliga människor på lägret så sitter jag  nu och försöker hitta lugnet. Ni vet den dära semesterkänslan som alla snackar om att dom får så fort de är lediga som gör att de blir apatiska och inte vill tillbaka till jobbet när lediheten är slut. Jag har mycket svårt att finna detta lugn....

Var ganska nära att uppnå fullständig nirvana under en långweekend på ön Hackholmen utanför Sandviken. Hade nog behövt ett par år där för att lära mig att fullkomligt släppa taget. Vår  miniresa firades med otroligt goda vänner och en familj som får en att känna sig så jävla omtyckt och tillfreds med livet att man aldrig vill lämna dom. Funderar allvarligt på att kidnappa denna familj och ha dom i min garderob, då kan jag ta fram dem under mina dystrare dagar och känna mig extra älskad.

Nu ska jag försöka slappna av på min altan med ett korsord och inte tänka på att jag kanske borde moppa golvet igen....

P.S Vi har en skata i vår trädgård som är röd och svart istället för svart och vit, mycket märkligt....den kanske är färgblind! 

Ja så är det ju dags för årets sommarläger på Sötåsen. Jag älskar denna sammakomst då det ger mig energi och glädje för ett helt år. MEN jag måste ju tillägga att när man som jag arrangerar ett sommarläger för ungdomar med epilepsi och försöker göra detta så bra som möjligt så blir man ibland lite trött. Jag är tacksam att jag har så goa kollegor bland ledarna på lägret för de jobbar stenhårt och utan dom ja då hade jag nog gått under.

Nu är det 4 dagar kvar tills lägret darar igång och man kan väl säga att just i år så har saker och ting kanske inte flytiy på som man önskar. Detta har gjort att de redan nötta och lätt hypokondriska nerverna jag har sitter på utsidan av kroppen.

Min stackars dotter som är en snäll liten varelse har jag idag behandlat lite som ett monster sänt av satan trots att hon bara försöker hjälpa till, hon är dock väldigt förstående och vet att när jag blir lite nervig innan lägret så är det så här jag funkar. Idag sa hon att min hjärna behövde åka på semester....jag tror min dotter har rätt.

Nu senare på eftermiddagen så jag dock lugnat mig en smula och sitter därför nu och skriver vid datorn. Dottern har blivit bortskämd med go-fika och leker nu i trädgården.

Känner att jag nu ska gå krampa lite så somnar gott ikväll! Dessutom behöver jag ju inte gå och gymma om jag anfallar lite frö det tränar skiten ur kroppen att krampa. Så på med svettband och mjukisbyx så kör vi lite workout!

Varför åå varför ska just jag bli utmanad av hela mördarsnigelmaffiafamiljen?! I dagar har jag gått och plockat dessa jävla bruna halvslemmiga grejer som bara ligger och päser i trädgården. Eller nej, dom päser fan inte dom äter upp all min sallad som jag mödosamt och ömsint sått under våren.

Efter att ha gått igenom denna dag med ytterliggare fajter, mördarsniglar vs Anna, så tänker jag nu försöka hitta en överlägsen variant att ta död på dom. Nån sa att urin var ett bra sätt att döda dom men inte fan kan jag springa runt och kissa överallt i trädgården....

Nån sa att man kunde klippa dom i två halvor med en trädgårdssax...ja visst det är säkert möjligt men jag är för klen rent känslomässigt för det, det känns så rått. Jag har hitills nöjt mig med att samla ihop dom i hinkar och sen dränka dom i vatten då de tydligen inte kan simma. Kanske inte så humant det heller men jag slipper höra dom skrika av smärta iallafall.

Min syster och jag kom fram till att ett elstängsel sisådär en 1 centimeter över marken vore toppen. Sätta detta stängsel kring trädgårdslandet och runt tomtgränsen...ja då jävlar lär dom sig att inte komma hit!

Ja så kom äntligen dagen då spindeln Urban i källaren fick dödens dö. Min ömma moder var här på besök och som den sanna djurvän hon är så stampade hon genast ihjäl Urban. Jag tror att hon skrattade inombords samtidigt.

Min moder,  som alltså är ömsint och beskedlig, anser sig vara av den allra bästa sorten av djurvän. Om jag nu ska skriva exakt vad hon hävdar så är det detta: " Jag är den ultimata djurvännen för jag har inga husdjur!"

Nu kan ju jag till viss del hålla med men kan samtidigt tycka att för att få kalla sig djurvän så måste ändå en viss form av kärlek till djur infinnas i personens själ. Kan helt ärligt säga att kärlek till djur finns inte i min ömma moders själ...inte ens lite....Men tack vare denna fantastiska djurvän så är alltså Urban död.

Idag cirka 4 dagar efter avslutat "arga snickaren" projekt i källaren så är mina fingrar fortfarande tjocka som små korvar och jag har lite problem med att böja dom. Det är förbaskat svårt att ta sig an dagens sysslor utan att böja på fingrarna...till exempel har jag fått lägga min favoritsysselsättning helt på hyllan, denna sysselsättning är att likt en pensionär sitta i fönstret och glo och spontant peka finger eller hytta åt personer som ser lite osäkra ut.

Jag får komma på en ny typ av aktivitet, kanske dansa erotiskt iförd min alldeles för tajta vuxenoverall vid 7 på morgonen när alla arbetare går till industrin här nere på gatan. Kanske förgyller jag deras dag när de ser mig genom köksfönstret som vetter ut mot vägen eller också så stannar industrin upp för arbetarna vägrar gå och jobba...

I natt fick jag byta de glödlampor i huset som gått sönder, kunde nämligen inte sova. Jag går ner i min numera otroligt glassiga tvättstuga och tar fram min låda med glödlampor markerad med just texten GLÖDLAMPOR. (Jag är fanatiskt nojjig med att allt ska vara välsorterat och lätt att hitta, tyvärr leder ibland alla lådor och byttor till total härdsmälta och jag hittar inget trots text på lådhelvetet.) Det kommer sig nämligen så att när en lampa är trasig i vårt hem så byter jag den direkt om jag ser det, om min man uppfattar att en glödlampa pajjat så tänder han bara en annan lampa och liksom låter livet gå vidare. Lite jäkligt ibland att det är så när det är mitt i natten och man bestämmer sig för att läsa en god bok i sängen när man inte kan somna, bara för att upptäcka att sänglampan är paj. Att sänglampan är paj förklarar ju i och för sig det faktum att min man somnat med takbelysningen på ett par nätter nu....det är ju ganska jobbigt att ta sig till lysknappen när man ligger bra...